”De små hästarna i Tarquinia är för mig den slutgiltiga sommarboken. Jag läser om den nästan varje sommar, det har blivit en vana jag har svårt att vara utan. Ändå har jag som sagt svårt att förklara varför, förutom den mest uppenbara anledningen: att den bättre än de flesta beskriver just en speciell sommaratmosfär.
Hos Marguerite Duras loja och uttråkade semesterfirare finns en påfallande ytlighet och en aversion emot att ta till sig något som är allvarligt eller ansvarskrävande. Hon gestaltar redan här den starka känsla av isolering som skulle bli ett genomgående tema i hela hennes författarskap. Den sammansvetsade gruppen som inte tål några utbrytningar. Sommaren är bagatellens årstid och De små hästarna i Tarquinia är som sagt en sommarbok.”
(Ur Annina Rabes förord)