Anna Achmatova är en av 1900-talets allra största poeter. För första gången på trettio år kommer nu ett urval av hennes dikter i nya tolkningar av Barbara Lönnqvist, som tidigare översatt bland annat Leo Tolstojs Hadji-Murat och Danilo Kiš Tidiga sorger.
Anna Achmatova, som föddes 1889 och dog 1966, kom att bevittna några av historiens största omvälvningar och katastrofer, och bar i sin diktning just vittnesbörd om vad hon sett och varit med om.
Hennes personliga historia rymmer många förluster i form av nära och kära som antingen dödades eller spårlöst försvann i sovjettidens fångläger. Hennes man, diktaren Nikolaj Gumiljov, avrättades i augusti 1921 utan föregående rättegång, och deras son Lev dömdes 1938 till fem års läger vid Ishavet. Samma år gick även Achmatovas nära vän och diktarkollega Osip Mandelsjtam under i ett annat läger i Fjärran Östern.
Achmatova minns alla döda och försvunna i sina dikter, som formar sig till en mäktig sorgesång.
Det är den sena Achmatova som dominerar i detta urval. Hon är den som överlever och minns, eller som Barbara Lönnqvist skriver i sitt förord: ”När hennes vänner och diktarbröder försvinner den ena efter den andra i Stalins grottekvarn, står Achmatova kvar som tidsvittnet, en historiens Mnemosyne.”
Till Michail Zosjtjenkos minne
Jag lyssnar till en fjärran röst
men här finns ingen, ingenting.
Hans kropp läggs ner i jorden,
den goda svarta jorden,
Varken granit eller tårpil
sörjer hans lätta stoft.
Men från viken blåser vinden
och begråter honom.
(Juli 1958)