När Café Opera stängde var vi skitfulla men fortfarande sugna på mer fest. Det var stängt på Verandan så Bakr föreslog att vi skulle följa med till hans rum på Grand Hôtel.
Rummet visade sig vara ett halvt våningsplan. Jag antog att Bakr var något slags oljeshejk som inte hade något bättre för sig än att sätta sprätt på pengar. Visserligen hade han ett helt entourage med sig och visserligen ville han kunna festa utan att människor i rummen intill klagade, men en halv våning? Det var lite ”over the top”, tyckte jag.
Vi fortsatte festa och sjunga i några timmar och när jag var så trött att jag höll på att somna, föreslog en av Bakrs bröder att jag kunde gå och lägga mig i ett av de många lediga rummen på våningsplanet.
– Tack, sa jag, men jag behöver kläder och smink och sånt, så det är bäst att jag åker hem till min egen lägenhet.
– No problems! Säg bara vad du behöver så ordnar vi det.
– Haha, mitt i natten?
Han tittade på mig som om jag var lite bakom flötet. Jag ryckte på axlarna och bad honom ringa en taxi. Några veckor senare skulle jag bli varse att Bakr bin Ladin kunde få vilken affär som helst att öppna mitt i natten om han ville handla. Även NK. Money talks. Att detta var mitt första möte med Familjen och att denna skulle bli betydelsefull i mitt liv, hade jag förstås ingen aning om just då.