När 78-varvarna försvann på 50-talet och ersattes av vinylskivor innebar det inte bara längre speltid och bättre ljud. Med de stora skivkonvoluten fick även bildkonstnärerna ett helt nytt forum och en större möjlighet att nå ut till sin publik. Många skivomslag har blivit klassiska och ställts ut på konstmuseer: Beatles ”Sgt. Pepper”, Andy Warhols ”Velvet Underground”, Bob Dylans ”Highway 61 Revisited”.
Men de bästa konstnärerna stod inte till buds för alla artister, som istället fick hålla till godo med snabbt hoprafsade och illa genomtänkta reklambilder. När vi ser dessa skivomslag i dag framstår de inte sällan som oavsiktligt komiska fullträffar.
I boken Sveriges sämsta skivomslag har vi samlat några av de märkligaste svenska vinylomslagen genom tiderna, från skivor som en gång gick ut i massupplagor, men som nu fallit i oförtjänt glömska. Varje omslag beledsagas av en kommenterande text – om artisten, skivan eller annan kuriosa i sammanhanget. Boken innehåller även ett förord om skivomslagskonstens historia.
De här skivomslagen har kanske inte ställts ut på museum, men de är inte desto mindre värda uppmärksamhet. För vem kan inte hysa en ofrivillig ömhet inför män som kramar grisar, natursköna familjefoton från Pajala och Loffe Carlsson med ett par ägg?
